Ruhi

Får se här om det går att mobilblogga... Jag har segat mig med att åka till stockholm. Men nu sitter jag på x2000 iaf. Vill bara skriva av mig lite som vanligt. Varje år samma tid så blir jag riktigt nere. Deppig. Jag tror att det kan ligga i att mina förhållanden brukar gå åt helvete den här tiden på året. Ensam jul och nyår, brukar oftast jobba frivilligt då. Förra året var Cita min prioritering. Hade precis lärt känna Christoffer men han firade inte jul eller nyår med mig då...

Min första lediga dag nu efter 75 timmars jobb på en vecka. Jag har det i blodet, arbetsnarkoman. Har varit så sjukt rastlös idag hemma. Har möblerat om lite, städat, tvättat...

Finns så många jag vill träffa när jag åker till sthlm i helgen. Men jag har överbokat mig själv. Planerat in för mycket. Så jag kommer inte hinna träffa alla. Men jag och Christoffer åker tbx sen till nyår igen. Vi ska sova hos Sonia och Tony i några dagar då. Den här gången åker jag själv, till mina föräldrar. Jag hoppas verkligen att jag får vara i sthlm när Sonia föder. Jag önskar det av hela mitt hjärta. Hon kommer att föda inom en månad. Tiden har gått snabbt.

Så hur har det gått mellan Christoffer och mig? Han mådde dåligt av att sitta hemma en månad i sträck och dessutom inte ha körkort. han var fast här ett tag. Sen gick det ut över mig. Ja, vi slogs. Men jag tror ärligt talat att jag har en annan syn på slagsmål än vad svenskar har, eftersom att det är en del av den utländska bakgrunden för de flesta. Eller så sitter jag nu bara och försvarar det just för att jag är kvar här i det här föhållandet. Vad vet jag. Det är väl ungefär som när folk förlåter otrohet kanske. Jag skulle däremot aldrig kunna må bra i ett förhållande igen om han hade varit otrogen. Tilliten och tryggheten måste finnas i grunden. Christoffers pappa var iaf besviken som fan på honom att han ens lyft ett finger emot mig. Han har talat om för Christoffer att om det händer igen så kommer han att åka på så mycket stryk... och att det dessutom var igen hot utan ett löfte. 

Hur som helst, livet går väl framåt antar jag. Eller ja, klart det går framåt. Det gör det alltid. Det jag däremot har kommit fram till är att barn är helt otänkbart för oss att skaffa i nuläget. Jag tycker inte att vi är tillräckligt stabila för det.

Vad mer? Jo, igår efter jobbet så drog jag hem till Jessica, min arbetskamrat en stund. Jag slutade jobba kl 8:30 och skulle ha personalmöte kl 12:30 så jag skulle inte hinna åka hem emellan. Så jag vilade hos henne en stund. Sen fixade hon frukost och senare lunch innan vi drog till mötet. Hon och hennes sambo kommer att hälsa på hos oss nån dag. Och nån gång om vi vill ut och festa tillsammans så kan vi alltid ha bilen hos de och sova hos de. De bor centralt i Kungälv iaf. Vi planerar oxå att gå på en make-up-kurs på make-up store i Jan nån gång. En kul grej. Vi har ju gemensamma intressen så det är trevligt. 

Tack för idag. 

Hinner inte skriva här längre. Har fått jobba över som fan under jobbkris i helgen. Från onsdag-onsdag kommer jag att ha jobbat 75timmar. Ett pass råkade bli 25 timmar långt pga av att en vikarie sjukskrev sig. Men efter onsdagen är jag ledig fram till nästa torsdag. Då blir det att besöka Stockholm och träffa vänner. Måste åka nu.

Kram på er

Han klarade faktiskt sin uppkörning igår. Så nu är körkort och bil med i leken igen. Mindre bra var att hans bil inte gick igenom besiktningen men han får köra den en månad till.

Idag har jag följt med honom till jobbet en sväng för att kunna få skjuts till mitt jobb vid kl 8. Jag hjälpte honom rasta lite hundar. Gick ut med nån rotteiler, labrador, flatcoated retriever, cockers spaniel.. och säkert några andra. Sen jobbade jag på mitt jobb några timmar. Efter jobbet så tränade jag. Väldigt skönt att äntligen ha kommit igång med att träna på gym!! Sen hämtade han mig och jag följde med till hans jobb igen och hjälpte lite till med rastandet igen. Idag var Cita och Tara med på hunddagiset för första gången. De vande sig rätt snabbt där. Gissa om de ligger helt utslagna hemma nu. Sen var jag uppe hos min chef en sväng för att få mitt nya schema då jag inte gick på mötet igår. Jag blev posotivt överaskad av mitt nya schema. Jag trodde att jag skulle få behålla endast de få timmarna jag har hos den andra personen jag jobbar hos vilket motsvarar ca 35-40% sysselsättningsgrad. Men de hade gjort om mitt schema och satt mig där på en 75% fast tjänst som börjar gälla den 1a Jan. Känns verkligen jättebra att de gör allt de kan för att behålla mig. Innan jobbade jag ca 85% men det blir egentligen 100% med alla möten och extrapass. Så lär det bli nu oxå. Så skönt att jag slipper åka den jävligt långa vägen till Marstrand nu. Det ligger åt helvete från mig och bussarna tajmade aldrig.

Mina närmaste planer för framtiden är att jobba extra och träna. Känns ju helt klart bättre att hundarna är med honom på hunddagiset nu oxå.

Hur som helst, jag och Christoffer har alltid i grund och botten haft en stark vänskap och den lever vi på just nu. Jag vill ha lite avstånd på den intima fronten just nu. Jag älskar ju honom helt klart. Så det ordnar nog sig. Jag orkar inte tjafsa iaf. Lägger hellre min energi på att tjäna pengar och komma i form. Det är mina prioriteringar just nu.

Allvarligt talat, var det nån som kunde se mig i ett normalt förhållande en lång tid framöver? Ni som känner mig måste väl ha vetat att bubblan skulle ha spruckit förr eller senare och att kaos utbryter..

Känner mig rätt tom. Orklös. Han har varit jobbig att leva med sen han slutade jobba på Proffice. Mitt tålamod tog slut och vi hade världens jävla bråk. Ja, vi slogs och polisen fick komma till slut. Det gick för långt. Förhållandet är inte sunt längre. Det är inget förhållande längre. NU har han sett sina fel och brister. NU vill han göra allt som går för att rädda vårt förhållande. NU? NU VILL HAN LYSSNA!! Inte alla andra gånger den senaste tiden då jag försökt tala om allt jag är missnöjd med och han har bara kastat det tbx i ansiktet på mig och sagt att jag ska sluta älta och va tjatig.

Nu trippar han på tå bakom mig och talar om att desperate housewives har börjat om jag ville se det.

Nu när jag har fått nog.

Jag vill inte jobba mer på en av mina arbetsplatser. Jag måste ta mig själv i första hand. Men här finns cheferna tillgängliga ifall jag vill prata av mig. Och det är inte ens min chef som sagt att jag kan komma förbi och prata ut om situationen på den arbetsplatsen så att jag slipper tänka på det i helgen, för min chef är sjuk hela veckan. Det är en annan chef på kommunen. Folk kanske tror att man är erfaren genom att ha jobbat inom vården i 8år. Och det stämmer. Jag vet precis när det är dags att ta mig själv i första hand, speciellt nu när jag gått vidare med livet från mitt gamla jobb så vill jag inte fastna på samma sätt igen. Jag vill inte bli en bitter gammal kärring som så småningom går in i väggen med ett utbränt psyke som så många gör inom det här yrket. Sen så vill jag inte jobba därborta heller för resvägen dit är fan inte mänsklig. Bussarna stämmer aldrig heller. Så ligger det till. Jag vill inte tbx dit.

Tack och hej

Det är jag som har det. Inte han. Jag har letat fel i varje hörn och vrå som går och tjafsat. Men som Madde sa idag, det låter inte ens som att jag är osäker på vart jag har honom. Nä, jag kan knappt tvinga fram en osäkerhet gällande honom. Jag känner mig bara så låg och sårbar den här tiden på året. Jag skjuter bort honom från mig en hel del. När det dessutom gäller min ena arbetsplats så har jag en rejäl svacka där. Hon tar sjukt mycket psykisk energi. Vi får se om jag stannar kvar där eller inte.

Hur som helst, en glädje i vardagen är att Sonia får barn om ca en månad. Jag vill oxå känna på hennes mage när bäbisen sparkar!! Kanske ska dyka upp hemma hos henne snart nån dag plötsligt.

Tror Christoffer väntar på datorn.

Tack för idag.

trodde jag att det skulle vara avkopplande... kunde det har varit kanske om det inte var en sambastu. Killar och tjejer i samma bastu, "handduk på" står det på dörren in till bastun. Funderar redanpå att byta gym. Hm.

Normalt bukar jag vilja ta semester när hösten kommer. Jag blir höstdeppig, det är ett faktum. Min vardag är jobbig. Christoffer har inget jobb och jag tycker att han kan försöka mer än vad han gör. För jag orkar inte jobba som jag gör just nu och sen dessutom komma hem och han mår dåligt. Jag skriver hans cv, jag måste tjata eller tjafsa innan nåt blir gjort. Hans mamma försvarar självklart sin son, inget konstigt med det. Hon ställer upp jättemycket men jag tycker inte att han är särskilt tacksam. Men vad gör inte mammor för sina barn?

Vi gick varandra på nerverna nyss, jag, han och hans mamma. Men jag e så trött bara. Det var väl mest de två emot mig för att jag tjafsade om att det faktiskt var Christoffers fel att min dator kraschade förut. Hans mamma menade att det är meningslöst att tjafsa om något som varit och inte går att ändra på och det stämmer ju. Men jag tjafsar nog inte om datorn egentligen. Utan jag är bara så trött. Jag får aldrig va me mina hundar ens.

Idag va jag på gymet och gjorde nypremiär. La upp ett personligt schema med en gym-instruktör. Jag hoppas att jag får min egentid där och att det får mig att må bättre, lite iaf. Att basta efter träningen och bara ha en liten stund för mig själv, där allt kretsar runt mig och inga bekymmer finns den lilla stunden.