Jag vet ju vad det är...
som gör mig såhär känlomässigt ostabil. Det dröjde inte lång stund efter det att jag hade skrivit att jag var beroende av Jonas i min vardag som det sen sprack, samma dag. Han bor hundra steg från mina föräldrar. Så vi umgicks ofta och det var bekvämt och trevligt med hans sällskap. Jag var bortskämd med att kunna träffa honom när jag än ville typ.. jag märkte knappt av att han jobbade. Jag vet oxå vem som nu har fått hamna i skottlinjen för mina humörssvängnignar stup i kvarten... Sorry för det. Det är inte meningen. Är bara glad för att han har kunnat ta det och inte tycker att det är farligt, än så länge. Så jag får ta och skärpa mig innan jag blir för jobbig... och även försöka svara varje gång han ringer. Nog om det.
Måste ut och göra grejjer så att jag kan ta massa bilder med min kamera ju :) Börjar bli tomt på bilder här igen.
