Ruhi

"Barn med ADHD kan bli psykiskt sjuka som andra, men just ADHD:n behandlas inte som en sjukdom utan med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig..Under sådana former har barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD har man hela livet, det är ett medfött tillstånd. Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som inte växer bort även om ett hörselskadat barn får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra strategier för kommunikation än att lyssna.
Barnet och dess familj lär sig vad de kan göra precis som alla andra och när det behövs någon särskild hjälp. Svårigheterna minskas och en person som träffar den nu vuxna personen med hörselnedsättning kanske inte märker av funktionshindret. Men hörselnedsättningen i sig har inte försvunnit, personen är inte "botad" eller "tillfrisknad" utan har lärt sig sätt att hantera de flesta situationerna i livet. ADHD-barnen kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera deras oförmåga till koncentration måste närmiljön rensas på störande egenskaper, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna strategier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt"