Ruhi

Det var så tjafsigt igår, Jag kan tycka att Christoffer ibland inte tar hänsyn till sin omgivning när han verkligen vill nåt. Det som står i fokus nu är hans cross. Blev inte ens av att vi lämnade in grannens moped. Nu har vi alltså hyrt ett släp i ett dygn så att jag och hans mamma kan lämna in den. De han kör över mest är hans föräldrar. Han är bortskämd på sitt sätt. Men jag tänker inte ta det beteendet. Han är inte min son som jag ska dalta med så att han kan få sina leksaker nu genast. Det kanske kan verka konstigt för honom men mitt mål i livet är inte att kunna ta mig till jobbet. Skumt va? Jag är inte nöjd med livet bara för att jag har fått hjälp med att ta mig till och från jobbet. Lycka är inte att få jobba. Jag tror att Christoffers föräldrar förstår mig mer än vad han gör. Hans mamma har erbjudit sig att göra smörgåstårtorna och komma tidigare på lördagen och hjälpa oss med städningen. Så jag behöver väl inte direkt göra nåt längre och det är bra det för jag känner inte för det. Hans mamma får gärna sköta allt med kalaset. Det är deras släkt och hon vet bäst vad de gillar och inte gillar.

Ska ta en kopp kaffe till och sen gå långpromenad med hundarna. Christoffer klagar bara på hundarna. Det är den enda gången han noterar att hundarna finns, när han tycker att de är jobbiga och måste klaga på de. Jag tycker att det är jag och grannen som tar hand om hundarna nu. För så är det. Det lilla Christoffer gör för hundarna klarar jag mig utan. Sist jag jobbade under helgen och frågade när hundarna fick mat sist så sa han: "Jag har helt glömt av att ge de mat". Fast det visste jag redan för när jag kom hem efter jobbet så märkte jag på hundarnas språk att de var utsvultna.

Okej, kaffe nu och sen promenad.