Ruhi

Jag vaknade med en förkylning. Jobbade igår. På kvällen fick jag världens magkatarrs-känningar så jag kände mig svimfärdig av smärta. Mitt i desperate housewives oxå så jag missade halva avsnittet. Hur ynklig va jag då? VÄLDIGT! Allmänt sne över hur detta samhälle aldrig e menat att man ska klara sig själv. Jag smsade Jonas, min arbetskamrat, som fick komma med yoghurt till mig och krama mig. Han jobbade till 21 igår och skulle jobba 8-21 idag. Däremellan kommer han till mig så fort jag ger klartecken typ. När jag vill gå lägga mig så får han snällt ta bussen hem igen. Jag vill sova själv i min säng, med lilla Cita då. Han kräver inget av mig. Han säger att han redan vet det han behöver veta. Han säger att han vet oxå att jag ändrar mig från dag till dag, att jag vissa dagar faktiskt inte vill prata eller ses. Ibland kan jag bli riktigt irriterad på honom och han låter mig få va det. Han tar det med en nypa salt. Well, hur ska man annars bete sig när man har skitsvårt för att släppa in nån i ens liv. Jag har blivit så löjlig nu att när vi kollar på ett program jag vill se på, så får han inte prata under det programmet MEN jag får prata o när han ger svar på tal blir jag irriterad för att han pratar under programmet. Gud vad löjlig jag är. Skjut mig nån!