Ruhi

Jag tror att de orden har missbrukats av mig när jag växte upp. Här står jag nu. Men hur kommer det sig att ingen nånsin undrar om jag är oskadd? Om jag lever? Om jag kommit hem som jag ska? Bara för att jag klarar mig, är jag då stålkvinnan som inget ont kan hända?



Jag minns för några år sen när jag träffade en kille och jag frågade honom faktiskt varför han aldrig frågar om jag kommer hem oskadd då jag varit ute o supit och åkt nattbussen hem själv som jag brukar. Han svarade faktiskt med att jag är en sån som man vet alltid klarar sig. Sanningen är att jag är oförsiktig, jag tar stora risker.. men vad spelar det för roll? Jag klarar ju mig alltid. Sissi är mycket tuffare än vad jag är. Vi båda klarar oss alltid. Tydligen. När jag o Sissi går ut, vi är aspackade, vi går till ett ställe tillsammans men vi går endast in på stället tillsammans. Sen har vi ingen aning om vart den andra tagit vägen, när den andra åkt hem osv. Ingen koll what so ever. Man åker alltid hem ensam på nåt sätt oxå. Mitt i natten. Måste faktiskt påpeka att mitt ex hade vett nog att se att vi var 2 vilsna, oförsiktiga puckon i fyllan. Han såg alltid till att både jag och Sissi kom hem som vi skulle. Jag gillade verkligen den sidan hos honom. Sen så gillar jag faktiskt de FÅ, VÄLDIGT FÅ killkompisar jag har som är lite överbeskyddande när man e ute o festar. Jag är trots allt tjej o det kan jag inte ändra på. Nån man kan ge creds till på rak arm som jag kommer på nu är ju Erik. Den goa göteborgaren :) Men vem mer? Jag menar inte att det är någon annans ansvar att ta hand om mig men snälla, lite omtanke skadar inte. Som att kolla om jag lever.